Vikingarnas hästar

Hittade lite info om de gammla vikingarnas hästar i Europa, detta var vad jag fann.

För många tusen år sedan levde vilda hästar i ponny storlek i skogarna i Europa i vilda flockar, och i sverige är den besläktad med den utdöda Ölandshästen, och med den Estniska hästen, Nordlandshästen, och islandshästen bland annat, som har samma ursprung.

Dessa skogs hästar/ponnyer är också förfäder till Nordsvensken och Dölehästen.

De gammla vikingarna höll sig med dessa små hästar som kelterna kom med och hästar av ponny typer från Asien och förmodligen den mongoliska pzerwalskij hästen som anses vara förfader till fjord hästen.

Mongol hästar

Klippare var förr beteckningen för en mindre, livlig och snabb hästtyp. I Sverige var den i allmänhet av lantras, det vill säga en duglig, robust häst med osäker härstamning och med en höjd som motsvarade dagens ponnyer. Benämningen klippare på en liten, pigg och snabb häst var också känd i många länder. i Europa (engelska clipper, tyska klepper). Namnet klippare härstammade från latinets clipperus, att klappra, och hänvisade till det klapprande ljud som uppstod när hästen snabbt travade på hård väg.

På indelningsverkets tid i Sverige var vissa rusthållares åligganden att hålla ryttarhäst, helst valack eller hingst, minst 4 och högst 20 år gammal och med vissa angivna mått. Klippare har använts inom den svenska krigsförvaltningen för att beteckna en häst som kunde vara en ersättningshäst för en rusthållares nummerhäst, då denna för tillfället var obrukbar eller då ingen annan häst fanns att tillgå. Klipparen behövde då inte fylla det för nummerhäst föreskrivna måttet. En sådan häst fick i fredstid inte användas i arbete utan skulle stå på stall och ridas ett par gånger per vecka. På grund av kostnaderna och svårigheten att anskaffa stora hästar bestod de svenska arméhästarna till stor del av klippare.

Karl XI:s legendariska häst Brandklipparen var en typisk klippare.

Brandklipparen

Brandklipparen, Karl XII:s häst, vilken även hans far ska ha ridit. Enligt legenden levde hästen i 40 år, men sannolikt kan det ha varit fråga om två hästar med samma namn.

Brandklipparen kan ha fått sitt namn ifrån sin brandgula färg, och att klippare hästar hördes klapprande när de travade på dåtidens vägar, de kan ha fått sitt namn ifrån clepper (snabb löpande).

Enligt gamla dokument föddes Brandklipparen på Riddersberg där Tenhults naturbruksgymnasium idag bedriver sin hästutbildning.

Den Estniska ponnyn är närsa släkt med den "utdöda" svenska Klipparen, den tros ha kommit till Ryssland under 1400-1500 talet, och spred sig snabbt i Estland.

Efter mekaniseringen minskade behovet av en hållbar ponny & behovet av stora dragdjur ökas. Större raser introducerades till blodslinjer och många av renblodiga uppfödare förflyttades till den baltiska kusten och angränsande öar. Som ett resultat av djur från fastlandet tenderar att vara större (och förmodligen mindre ren) än deras ö motsvarigheter.

Estonian Native Horse

Den estniska hästen även kallad Klepper är en ganska liten hästras från Estland som använts där i över 2800 år. Den estniska hästen har även varit med i utvecklingen av många hästraser i Baltikum bland annat Torihästen. Hästarna är starka och har ett naturligt immunförsvar mot sjukdomar. Idag är hästen mest vanlig i övärlden utanför Estland. Ett gammalt namn på rasen var även Klepper. År 2005 köptes 25 hästar till Sverige för att återuppföda den utdöda svenska rasen Ölandshäst.

De första dokumentationerna om förbättringar av den estniska hästen gjordes under uppstartandet av Toristuteriet år 1856 där man korsade dem med lättare arbetshästar och ridhästar. De bästa av dessa hästar användes bland annat för att utveckla Torihästen. En av de mest framgångsrika hingstarna, Vansikasa, föddes på stuteriet. Han blev väl känd för sin otroliga styrka, dragkraft och uthållighet och det var ston efter honom som blev stommen i Torihästarna. Även Viatkaponnyn utvecklades med hjälp av de estniska hästarna.

Viatka ponny

År 2005 exporterades 25 hästar till Sverigeför att återuppföda den utdöda Ölandshästen då genetiska tester visade på samma arvsmassa. Idag får de nyuppfödda öländska hästarna inte kallas Ölandshäst men däremot kallas de Estniska buskponnyer.

De flesta uppfödarna i Estland idag låter flockarna klara sig själva ute, förutom under vintertid, och de föds upp enbart på gräsbete. Detta har gjort att hästarna är naturligt sunda och härdiga med hårda hovar. Hästarna ser ganska alldagliga ut med små huvuden med rak nosprofil och primitiva ansiktsdrag. Hästarna är arbetsvilliga och lätthanterliga, billiga i drift och lever ofta länge.